Här finns den samlade dokumentationen om vad som hände med Måns sedan familjen flyttat och Måns började i Lerums skolor.  Det är omfattande, men vi föräldrar fick ta del av skolornas noteringar först fyra månade efter Måns död sedan Skolverket gjort en utredning som krävt fram deras dokument.

Måns växte upp på Lindholmen i centrala Göteborg. Bodde några år i Partille och trivdes utmärkt i förskola och åk 1 tills familjen flyttade till Lerum 1999. Där började Måns i 2:an.

Som ny i klassen på Almekärrsskolan släpptes inte Måns in i någon gemenskap. Hans fantasi, verbala förmåga och intressen för t ex historia togs inte till vara, utan sågs som något kufiskt. Han kränktes, trakasserades och mordhotades. Måns försvarade sig ibland, men gick mest undan. Ville vara i fred. Vi föräldrar sa till om detta i skolan. Lärarna visste vad som hände, men tyckte att det var Måns som skulle ändra sig.

I 6:an på Torpskolan, blommade mobbningen ut med full kraft. Måns var ensam på rasterna, kränktes öppet på lektioner, jagades i korridorerna, misshandlades. Rektor lovade efter påstötningar att det skulle bli bättre. Till Måns sa man att det var hans eget fel. Allt var tillfälliga konflikter. Rektor skällde ut oss, när vi till sist tog upp mobbningen av Måns på föräldramöte.

Nu vet vi, att Måns det året på Torpskolan i Lerum drevs in i en depression, som ett år senare hade tömt all hans livslust.

Här finns mycket dokumentation att läsa om vad Måns utsattes för under de här åren. Och han är inte ensam. Sedan dess har hundratals barn utsatts för liknande bemötande och till sist inte orkat leva längre. Och tusentals har handikappats för livet av en okunnig och oengagerad skola i psykisk ohälsa och -sjukdom.

Skolans huvudman, Lerums kommun, har aldrig tagit något offentligt ansvar. Inte ens bett oss föräldrar om ursäkt. Vi föräldrar har lämnats ensamma med allt ansvar för att Måns inte längre är i livet.

Måns på Almekärrsskolan åk 2-5

Det var först tre månader efter Måns död, efter vår anmälan av Lerums kommun till Skolverket (då fanns inte Skolinspektionen), som vi fick veta hur Måns egentligen haft det på Almekärrsskolan och Torpskolan. Man hade noterat och antecknat, men inte berättat för oss.

Här nedan publicerar vi för kännedom utdrag ur Almekärrsskolans noteringar om Måns. Dessa är offentliga handlingar. Utbildningsförvaltningen i Lerum påstår vid förfrågan, t o m från kommunens egna rektorer, att de är sekretessbelagda.

Från Måns första tre år på Almekärrsskolan saknas dokument i svaret till Skolverket. ”Klassläraren har ingen dokumentation kvar förutom Nationella prov.”

Några uppgifter om de åren finns dock med i Almekärrsskolans svar till Skolverket. Måns öknamn, till i augusti 2005 okända för oss föräldrar, är utskrivna i Almekärrsskolans anteckningar men utelämnas här av respekt för Måns.

– År 3 eller 4. (namn) bjuder till födelsedagsfest. — ej två pojkar bjudna varav en var Måns.

– Måns sitter bredvid (namn). Måns flyttar sin bänk, (namn)flyttar efter.

– År 5 kallad av en del klasskamrater (öknamn).

– 010305 tar kamratstödjaren i klassen upp att Måns och (namn) har bråkat, där båda är delaktiga. Konflikten löses i klassen.

– 030221. Via enkätsvar framkom att Måns blev retad.

– Tog upp detta med hela klassen. Måns sa att han inte ville bli kallad (öknamn) och att alla skulle sluta. Efter det upphörde det enligt barnen. (kan innan år 5 ha blivit kallad (öknamn) i klassen utan klasslärarens eller arbetslagets vetskap – svar finns att söka hos klasskamraterna)

– 010305 samtal med klassläraren. Hon tar upp det i klassen och reder ut.

– 021206 samtal med berörda parter. Föräldrarna kontaktas omedelbart av klassläraren. (anm. Dock inte Måns föräldrar.) Upprepade kontakter med eleverna (namn) (namn) (namn) några pojkar i hans klass retar också Måns.

– 030131 berättar Måns att det är fler som börjat kalla honom för (öknamn). Mobbningteamet följer upp detta med allvarliga samtal vilket leder till att dessa elever lovar att sluta retas. Därefter samtal med föräldrar. (anm. Dock inte Måns föräldrar.)

– 030222 Efter mobbningenkäten— blir det tydligt att flera pojkar — utsätter Måns för tråkningar. De kallar honom för (öknamn). Samtal med eleverna och kontakt tas med hemmen. (anm. Dock inte Måns föräldrar.)

– 030516 (lärare) rapporterar att det varit oroligt kring Måns igen. (namn) i klassen är väldigt retsam. (namn) är speciellt orolig nu och mår dåligt. (Hur mådde Måns då? Ingen som funderade på det?)

2002/2003. Under detta år hade mobbingteamet på skolan 43 samtal med elever i 4 ärenden. Måns förekommer i 32 av dessa samtal inkl uppföljningssamtal där 14 pojkar figurerar. (anm. utan att informera Måns föräldrar!)

Ur Almekärrsskolans dokument: Här berättar Måns själv för oss!

02 02 05 Notering saknas om vem som talar med Måns.

—Då säger (namn) att han ska döda honom. Måns försökte prata med (namn) men bråket fortsätter. Båda kastar (snö), Måns blir mulad. Mössor och mulningar fortsätter. Måns blir jagad.

Måns glasögon blir helt trasiga av att S pressar ihop dem. S erkänner att han gjort men ångrar sig inte.

Det har varit lite bråk mellan dem förut men de har också varit vänner. Kompisarna tycker att S är svår eftersom han blir så arg.

(namn) slog Måns på stelkrampssprutan för att Måns inte ville lyssna på struntprat om (namn). Han säger (öknamn). Dumma ord (öknamn, öknamn) ord som har med utseendet att göra.

4:orna säger Måns med konstig röst.

3/12 -02 Notering saknas om vem som talar med Måns.

– Vad gör du då?

– Hur är det nu?

– Jag har försökt men han har puffat på mig. (namn)

– Försöker att inte bry mig det och att gå därifrån. Då har det blivit bättre.

– Något annat?

– (namn) (namn) (namn) (namn) retade mig när jag gick ut i lussetåget. Det var kul.

– Tycker du det?

– Ja. I början är det kul kanske men inte i längden.

– Vi vill hjälpa dig. Han ska inte sitta vid dig i bamba.—

10/1 -03 Träffar i mobbingteamet Namn på deltagare saknas

Lämna förslag på vad man kan göra i en klass för att komma åt att man retar Måns med tråkig röst. Är detta på skoj?

Januari -03 Måns 5A Datum och namn saknas på kopian.

-Hur är det nu?
-Nej han (namn) kommer och sätter sig där jag sätter mig. Men nu har det blivit bättre. Jag vill sitta hos min kompis (namn).

-Hur är rasterna?

-Ganska bra. Han säger att han vill mörda mig. Men mina kompisar hjälper mig. Han säger mitt namn konstigt fortfarande. Nu säger han bara saker till mig 1 gång om dagen mot 3-4 förut.

-(namn) (namn) i 4A säger (öknamn).

-(namn) (namn) (namn) (öknamn) också.

-(namn) har slutat. Vi jobbar ihop i temat.

-(namn) (namn) och (namn) i 4B säger också (öknamn) och knuffas och stöddiga.

21/2 2003
3A (namn) (namn) (namn) (namn) Säger fortfarande ord.
4A (namn) (namn) har börjat igen. Likaså (namn) (namn) (namn) (namn)
4B (namn) (namn) (namn) (namn). Alla dessa barn mobbar Måns.

28/3 (lärare) (lärare) ringer hem till föräldrarna. (anm. Dock inte Måns föräldrar.)

21/3 -03 Träffar i mobbingteamet (namn saknas)
Måns är väldigt lillgammal. Han försvarar sig alltid och snabbt. Ska vi uppmana honom att låta bli att svara (namn)?
Många retar sig på hans beteende. Han har ofta en egen uppfattning.

(namn) var väldigt ful i munnen när han pratade om Måns. –Han heter (öknamn). Samtal med (namn), (namn) på måndag.

Vi har haft uppföljningssamtal med alla och de är nöjda. Det tycks som om Måns har det bra. Han väljer mycket att spela gogos med 3:orna.

20/5 Måns (namn på lärare)
(namn) retas med (öknamn) (öknamn) (öknamn) nästan varje dag. (namn) säger –Ett ord till och jag klipper till dig. Han slog med gaffel. (namn) gör ungefär lika mycket.
Måns försöker gå iväg, då följer de efter.

4B Måns bad dem flytta på sig men det gjorde de inte— Då retades (namn) (namn). Måns började jaga (namn) (namn).

Måns säger att när han blir arg kan han springa och knuffa till den som står i vägen — Ska försöka att säga: Förlåt det är inte dig jag är arg på—

”Mobbningteamet har kontaktat Måns föräldrar men oftast har det gått via klassläraren. Klassläraren är mycket noga med att kontakta alla föräldrar om något händer, både om bra och mindre bra händelser.” påstår Almekärrsskolan i sitt svar till Skolverket.

Detta är en ohygglig lögn. Ingen från ”mobbingteamet” (vilka personer är det?) har någonsin kontaktat Måns föräldrar. Möjligen var det klassläraren som ringde hem och berättade om den gången när S stampat sönder Måns glasögon. På utvecklingssamtalen nämndes aldrig någon mobbning, endast att Måns måste ändra sitt sätt och att han gjorde fel när han försvarade sig. I övrigt har vi inte kontaktas av Almekärrsskolan om något av allt detta vansinne en enda gång!

”Varannan vecka är det elevvårdskonferens med rektor och spec.pedagog. Till den kan man anmäla om man har någon elev eller klass som man vill diskutera”. Ur Almekärrsskkolans handlingsplan för barn med särskilda behov. Måns gick på skolan i fyra år.

Barn- och ungdomsförvaltningen i Lerum (förvaltningscheferna Elisabeth Westin och Torbjörn Eliasson) skriver till Skolverket 05 07 08:

”Klasslärare, specialpedagog eller rektor har inte bedömt Måns vara aktuell för att tas upp på en elevvårdskonferens eller att vara i behov av åtgärdsprogram. Klassläraren har haft kontakt med föräldrarna så fort det varit något. Föräldrarna har inte ringt till henne och visat någon oro. Slutsats: Utifrån den kunskap som fanns kring Måns vid den tidpunkt han gick på Almekärrsskolan upplever vi att skolan haft tillräcklig kontakt och samverkan med hemmet.”

Om vi föräldrar underrättats om en bråkdel av det inferno för vår pojke som beskrivs här, hade vi självklart gått vidare, till att börja med till rektor, för att få slut på detta, eller genast tagit honom från denna fullkomligt destruktiva miljö på Almekärrsskolan.

Överlämningen

Måns Jenninger, duktig men väldigt bekväm, gör så lite som möjligt. Varit utsatt för mobbning (det har man jobbat med, blivit bättre, det har lagt sig) när han blir retad så blir han arg, talar själv inte om när han är utsatt utan andra larmar. Specialläraren på Almekärrsskolan 22 mars 2003

Dessa ”omdömen” är daterade endast dagar efter de protokoll från Almekärrsskolan som innehåller meningar som: – – – ”Alla dessa barn mobbar Måns”, ”Han heter (öknamn)”, ”Många retar sig på hans beteende. Han har ofta en egen uppfattning.

Rektor på Almekärrsskolan säger att överlämning till Torpskolan endast sker muntligt. Rektor på Torpskolan, däremot, uppgav offentligt på klassens föräldramöte den 2 mars 2004, att hon minsann läst överlämningsdokument från Almekärrsskolan, där Måns beskrivs som orsak till de många ”konflikterna”. Något sådant dokument har vi inte sett.

6:an på Torpskolan

I augusti 2003 började Måns i 6:an på Torpskolan. I början av terminen var han lättad över skolbytet, att bli mer ”vuxet” bemött av lärare, att få större ansvar, att få större utmaningar i ämnena, men klagade tidigt över bristen på arbetsro i klassen. Det var stökigt i korridorerna och mycket, mycket ensamt på rasterna.

Ur Torpskolans noteringar till Skolverket efter vår anmälan:
Augusti 2003

Information från Almekärrsskolans specialpedagog vidarefordrades till berörda lärare i Måns klass 6F

03 11 27
Mobbningsteamet kopplas in i samband med konflikt mellan elev S och Måns. (elev S som följt med klassen från Almekärrsskolan. Kallas fortfarande ”konflikt” femte året i rad. Varför ingen kontakt med Måns föräldrar?)

04 01 11
Lärarna i klassen kontaktar föräldrarna till S och Måns. Lärarna kontaktar sedan kurator L. Hon är sedan i kontakt med pojkarna angående medling. S vill inte träffa kuratorn. Han kommer ej heller på medlingen. (har man då löst ”konflikten”, Torpskolan?)

04 01 16
Mail till klassföreståndaren från Måns pappa.
”—I fredags hände det igen: Måns blev attackerad av ett gäng på rasten. (namn) hade under några dagar haft med sig en leksak som han kunde peta på andra med på långt håll. Nu började han dra Måns i håret med den. Han lånade ut den till (namn) (namn) (namn) (namn) så alla kunde roa sig med Måns. Det hjälpte givetvis inte med att Måns sa åt dem att sluta. Han försökte fösa undan dem och apparaten med armen. Då satte (namn) krokben för honom och knuffade omkull honom. När Måns låg ner kom (namn) fram och slog Måns i huvudet, låt vara lyckligtvis denna gång inte så hårt.

Nu blev Måns arg (vilket väl var avsikten med provokationen) och började jaga (namn). (namn) försökte knuffa omkull Måns igen. När Måns gick och satte sig ner upptäckte han att hans mobiltelefon gått sönder vid fallet för (namn) krokben. Han sa till pojkarna att det hänt och fick till svar att han väl fick skylla sig själv.

När lektionen med (lärare U) skulle börja (efter lärarens sedvanliga försening, dock bara ca 5 minuter denna gång) sa Måns till honom vad som hänt. (namn) kom fram och förklarade att det var Måns eget fel. Läraren tittade på mobilen och sa till Måns att den antagligen inte gick att laga. Sedan hände så vitt Måns såg och hörde INGENTING! (anm. Måns egen formulering)

Om händelser som denna passerar som ”normala” i skolan tror jag vi är mycket illa ute. Måns var mycket upprörd över denna kränkning, men ännu mer upprörd över den vuxnes, såvitt han såg, totala ointresse för den brutala behandling han just utsatts för.

Om dessa händelser utspelat sig på en annan arbetsplats hade vi inte bara krävt utredning av händelsen och ersättning för sönderslagen mobiltelefon, utan också garantier för att liknande händelser inte upprepas. Det finns ingen anledning till att vi ska ändra på detta ”bara” för att det här handlar om barn. Det är tvärtom ännu viktigare att vi nu får se en fungerande arbetsmiljö för Måns.”

Kommentar i Torpskolans material av den berörde läraren U (05 06 30)

Måns pappa skickade då ett aggressivt mail—ringa hem till Måns pappa, vilket jag också gjorde. Jag berättade under telefonsamtalet med Måns pappa vad som hade hänt. Jag berättade att jag först pratade med Måns därefter med (namn) och att det inte var mobbning utan en olyckshändelse som hade undvikits om både Måns och (namn) hade följt de regler som gäller.—

Måns pappa ringde också rektor K som var ansvarig för klass 6F och berättade vad som hänt och att vi inte kunde acceptera systematisk gruppmobbning av Måns. När jag mot slutet av samtalet nämnde att hans mobiltelefon gått sönder tog samtalet en ny vändning: ”- Man FÅR inte ha mobiltelefon med sig i skolan, vi tar inget som helst ansvar för föremål som inte är tillåtna att ta med sig.” Efter att ha försökt förklara fyra gånger att det var den grova kränkningen och inte den billiga apparaten som var Måns problem gav jag upp. Hon fortsatte bara att tala om Måns mobiltelefon. (Anm. Det är enligt Torpskolans ordningsregler tillåtet att ha med sig mobiltelefon, men inte att ha den på under lektionstid.

Från Torpskolan togs ingen mer kontakt med oss angående detta överfall. Läraren U skulle träffa Måns pappa, men uteblev. Han avslutar sin berättelse om Måns, skriven två månader efter Måns död, med:

”Jag har svårt att se att vi vuxna på skolan kunde gjort särskilt mycket mer åt Måns situation i skolan än de insatser som gjordes av oss.”

04 01 19
Detta mail vidarebefordras till dåvarande rektor K.

04 01 29
Konflikten mellan S och Måns diskuterades på EHT. Ev kopplas mobbningsteamet in. (Kallas fortfarande ”konflikt”. Varför ingen kontakt med Måns föräldrar?)

04 02 19
Mail från rektor K till Claes Jenninger

—” för att kartlägga vad som pågår i klassen och så att Måns situation ska bli bra så att han kan med glädje gå till skolan och trivas här. — Jag förstår din oro och ilska men jag hoppas att du litar på att vi ska ta tag i detta och komma fram till en bra situation för Måns.”

(efter att vi meddelat henne att Måns skolstrejkar tills vidare. Han vägrade gå till skolan om han inte fick ha kniv med sig att försvara sig med. Måns skolstrejk saknas också i Torpskolans material).

04 02 19
Mobbningsteamet kopplas in. Lärare J informerar lärare D: —Måns är en speciell kille, lite lillgammal, udda intressen och storväxt. Kan prata för sig. Svårt att veta hur mycket han kan reta de andra eleverna, allt sker ju när inte vuxna är där.

— fick vi reda på att Måns varit utsatt tidigare, främst av S — vi har försökt få till ett medlingssamtal med hjälp av kurator. S vägrar och föräldrarna är maktlösa: ”har han bestämt sig går det inte att ändra på, han blir så arg om han inte får som han vill”—

—elev L är svår att prata med när det hänt saker —har varit på mobbingssamtal med lärare A pga slag med handduk i duschen efter gympan t ex. —”klart han (dvs Måns) ska ha stryk när han tykar sig” osv

Följande pojkar har varit inblandade i olika incidenter med Måns under terminen: (obestämbart antal namn. Minst fem.) Kanske har jag glömt någon, men detta är situationen i stora drag. (Varför ingen kontakt med Måns föräldrar?)

04 02 26
Måns föräldrar berättar på ett föräldramöte om Måns situation när ingenting sägs om situationen i klassen mer än att ”det har blivit lugnare, även på fredagseftermiddagarna”. I Torpskolans noteringar till Skolverket har vi föräldrar aldrig tagit detta initiativ för att få slut på kränkningar och mobbning av Måns. Dagen efter fick Måns pappa en uppsträckning per telefon av rektor I för att ”ha gjort två lärare så ledsna” och att ha brutit mot ”förbudet” att diskutera enskild elev på föräldramöte.

04 03 02
Uppföljande föräldramöte. (Följande vecka efter krav av klassens upprörda föräldrar. Mötena beskrivna under Skolstrejk och föräldramöten)

”—Det var då jag blev tillfrågad om jag kunde komma och berätta lite om hur vi bedriver antimobbning arbetet på vår skola.—Alla var alltså väl medvetna om vem vi skulle prata om. —Vi avslutade med en överenskommelse som gick ut på att samtliga föräldrar skulle gå hem och ta en diskussion och framförallt lägga tyngden i att man inte alls står bakom någon som helst form av mobbning. —” (lärare A)

04 03 29 – 04 20
Klassrumsobservationer i klass 6F av specialpedagog C

—Vid samtliga observationstillfällen hade klassen svårt att komma till ro och arbeta. Det var framförallt två pojkar (namn, namn) som hade fullt sjå att se och kolla vad alla andra gjorde. Dessutom hade de lätt för att kommentera allt som hände under lektionerna. Vid två tillfällen har jag noterat att Måns Jenninger sitter och drömmer och inte får gjort särskilt mycket.— (Orsak, åtgärd, föräldrakontakt?)

Odaterat
Claes Jenninger på klassrumsbesök i klass 6F, nöjd med klassrumssituationen. (Det är mänskligt att glömma, men jag framförde faktiskt att jag inte var nöjd med att pojkar reflexmässigt knackade Måns i huvudet eller drog streck i hans bok när man gick förbi honom. Även i min närvaro!)

Odaterat
Ett antal informella samtal med elever i skolan och föräldrar (oftast via telefon) (Dock inte med Måns föräldrar)

Ur klasslärarnas berättelser:

Vi fick information vid en överlämning från år 5 där man sa att Måns kan vara utsatt av S men också att de kunde vara vänner emellanåt.—

Tidigt på terminen (utvecklingssamtal) —inte något anmärkningsvärt angående Måns situation i klassen mer än att han tyckte det var pratigt och rörigt.

Senare under hösten blev det alltmer tråkningar mot Måns. Vissa elever tyckte det var roligt att störa honom när han jobbade så han blev irriterad, genom att t ex ta hans penna eller suddgummi.

I november blev Måns slagen med handduk i duschen, och flera pojkar i klassen var inblandade.—

I slutet av höstterminen gick Måns glasögon sönder efter att flera pojkar suttit på en bänk och försökt få varandra att trilla av. Måns själv deltog i leken och fick en armbåge på glasögonen. Lärare J ringde direkt hem— (Måns och andra elevers berättelse skiljer sig markant från denna version.)

I januari tyckte vi att situationen för Måns försämrades, exempelvis var det ett snöbollskrig som urartade där Måns fick många hårda snöbollar på sig—

Efter ett extra föräldramöte i mars — blev det något lugnare kring honom. — Måns och S relation var mer komplicerad i det läget, ibland verkade de vara vänner och ibland bråkade de.—

Höstterminen -04 hölls en överlämning till de nya gruppledarna i år 7.

Ur berättelse av lärare B:
—Måns, som jag tidigt observerade som en annorlunda kille som skiljde sig från mängden. Visserligen hade jag sett honom i några situationer där det uppstod former av irritation, men som vi oftast snabbt löste. Jag noterade att bråken ofta var mellan Måns och hans klasskamrat (namn) Vid tillfällen var det också mindre bråk mellan en gruppering av klasskamrater, men där oftast Måns var vid sidan av och bara uttryckte sitt tydliga ogillande.—

Skolstrejk och föräldramöten

Här ett avsnitt om Måns värsta tid i 6:an med misshandel och gruppmobbning, samt våra försök att få hjälp. Det är hämtat ur vårt yttrande till Skolverket i augusti 2005 sedan vi fått läsa Torpskolans version av vad som hände.

Måns skolstrejk

Kort tid efter dessa händelser, antagligen i vecka 6, (borde finnas registrerat i Torpskolans frånvaroredovisning), säger Måns plötsligt en morgon vid frukosten: ”-Jag går inte till den där jävla skolan igen om jag inte får ta med mig min kniv!” Han var oerhört upprörd, men ville inte gå in på varför eller vem han i så fall skulle använda kniven emot. Jag (Måns pappa) ringde omedelbart till rektor K om meddelade henne att jag höll Måns hemma tills man kunde garantera Måns säkerhet och trygga skolgång. Efter några dagar började flickor i klassen att ringa på vår dörr och vädjade till Måns att komma tillbaka. ”–XX och dom andra killarna är inte kloka, strunta i dom så ska vi skydda dig”, sa de till Måns. Pappa hörde detta. De la också små brev i brevlådan till Måns. Dessa har Måns bevarat bland sina värdefullaste dyrgripar. Efter en vecka hemma ville Måns försöka gå tillbaka till Torpskolan igen. ”-Tjejerna är ju i all fall justa”, sa han. Från rektor K finns ett mail (bil 14). Vi utlovas i det att allt ska bli bra för Måns.

Två föräldramöten

Den 26 februari 2004 hade klass 6 F föräldramöte. Vi, Måns föräldrar, gick dit och försökte förbereda oss på hur diskussionen om oron och våldsamheterna i klassen skulle tas upp. Här fanns ju en stor grupp förövare, kanske hade fler än Måns utsatts, och, inte minst, en majoritet av elever som tvingats vara åskådare till gruppmobbning och misshandel. När vi förstod att lärarna inte med ett ord tänkte beröra händelserna tog vi själva till orda och berättade för de andra föräldrarna om vad som pågick med Måns. De flesta föräldrarna var först förstummade av vad vi berättade. Någon enstaka hade barn som berättat lite hemma, men de allra flesta visade stor vrede över att inte ha fått veta någonting av detta. De krävde att få omedelbar information, vare sig deras barn var utsatt eller utsatte andra för liknande behandling. Ett nytt uppföljande möte beslöts hållas den 2 mars, en vecka senare.

När vi kom hem på kvällen berättade vi så noggrant som möjligt för Måns vad vi och andra sagt på mötet. Han lyssnade noga och ställde några frågor. Sen satt han tyst länge och sa till sist: -Tack, mamma och pappa.

Varför nämner skolledningen på Torpskolan inte med ett ord i sin utredning att det var vi, Måns föräldrar, som tog initiativ till att till slut försöka få rätsida på detta inferno som vår pojke upplevde dagligen?

Dagen efter föräldramötet ringde rektor I upp mig och var mycket arg för vårt ”tilltag”. Jag, Måns pappa, hade nämnt på mötet att vi inte kunde se att skolan gjort någonting för att hjälpa Måns. (Det hade vi ju inte, ingen från skolan hade ju kontaktat oss sedan november förutom mailet från rektor K). Nu var det mitt fel, sa hon, att två lärare satt och grät på hennes expedition, och de och skolan hade ju redan gjort så mycket för Måns.

Den 2 mars 2004 var föräldrarna i 6F kallade till ett uppföljande möte. Från detta möte har uppenbarligen Torpskolan varken protokoll eller minnesanteckningar. Det hölls i personalrummet på övre våningen i skolan, och var synnerligen mangrant besökt. En grupp andra föräldrar i den klassen har efter Måns död krävt av rektor I att hon ska samla dessa föräldrar igen, men hon har vägrat. Först den 30 juni 2005 skriver rektor K minnesanteckningar från detta möte, och dessa innehåller så många sakfel att det är svårt att känna igen sig. Samtliga föräldrar hade kallats, men rektor K minns att det bara var pojkarnas föräldrar. Anledningen till mötet skulle också vara att ”lärarna tyckte att främst pojkarna var oroliga, jobbiga och hade en otrevlig attityd”. Intressant är dock att hon minns ”att vi hade ingen aning om att Måns skulle må så dåligt och detta signalerade inte heller föräldrarna”. Varför minns hon varken Måns skolstrejk, knivhot, gruppvåld, krossad mobiltelefon och glasögon eller pappas ”aggressiva” brev och samtal?

På mötet var föräldrarna mycket upprörda efter att under veckan ha frågat sina barn om det vi berättat om Måns situation. Vi fick mängder av frågor, t ex: ”-Min dotter säger att dom har sprungit flera stycken och jagat Måns i korridoren, är det sant?” Vi behövde knappast svara, för alla kände nu till hur det var. En kollektiv vrede riktades mot skolledningen för att man hemlighöll så allvarliga uppgifter. ”–Nu har jag fått reda på att min grabb varit med och gjort detta, men varför i herrans namn har ni inte ringt hem tidigare så vi fått veta det?” var en av de många frågor som ställdes till rektor K och mobbningsteamet.

Tiden efter dessa möten var mycket oroliga för oss. Vi hade ju kört över Måns vilja att tysta ner hans utsatthet. Visserligen hade han tackat oss, men vi var mycket rädda för repressalier. Han bedyrade att det var bättre och verkade också något säkrare. Efter en dryg vecka ringde dock rektor I upp Måns pappa och meddelade att nu hade Måns också visat vad han kunde: han hade spottat en kamrat i ansiktet. När jag frågade vidare visade det sig att Måns för en gångs skull hunnit före klasskamraten S (Måns gamla värsta plågoande sedan 2:an. Nu tillagt förtydligande) ut på rasten till favoritplatsen på skateboardrampen. När S kom dit hade han blivit rasande och försökt dra ner Måns därifrån. När han inte lyckats, spottade han Måns rakt i ansiktet och då hade Måns spottat tillbaka!

En lärare berättar om Måns

66 dagar efter Måns död berättar en lärare för Skolverket om Måns värsta tid i 6:an. Han beskriver sitt sätt att se på Måns och några händelser när mobbningen av Måns redan övergått i öppen gruppmisshandel.

Torpskolan 2005 – 06 – 30
(lärarens namn)

Måns läsåret 2003-2004
Jag hade 6F i (ämne) det läsåret och hade klassen minst 1 timma om dagen förutom en dag i veckan. Det var en mycket svår klass med många problem. De elever i klassen som Måns arbetade ihop med och umgicks med på skoltid var främst (namn). Jag uppfattade Måns som lättretad och det fanns elever i klassen som kunde komma med gliringar till flera elever i klassen. Måns hade en styrka. Han kunde ge igen, vilket inte alla elever kan. Måns och (namn) umgicks mycket i skolan och arbetade gärna tillsammans. Deras relation var dock inte okomplicerad. Oftast var de goda vänner, men titt som tätt råkade de i luven på varandra.

Episoden med mobiltelefonen gick till, så som jag minns det, enligt följande. Klassen höll på med grupparbete. Måns och (namn) skojbråkade genom att putta och sitta på varandra. Innan jag såg vad som hände eller hann säga till så hade (namn) satt sig på Måns, som hade mobilen i fickan. Fönstret i mobilen gick sönder, men i övrigt fungerade mobilen. Måns frågade mig om den gick att laga. Jag tittade på den och sa att det troligtvis inte var någon idé med tanke på att det var en Nokia 3310. Måns blev arg och skyllde det hela på (namn). Jag förklarade då för Måns att han var lika skyldig som (namn) eftersom det inte är tillåtet med skojbråk.

Måns berättade sin version av vad som hade hänt hemma. Måns pappa skickade då ett aggressivt mail till sin gruppledare om att jag totalt hade nonchalerat denna handling som han betraktade som mobbing. Jag läste mailet och i samråd med gruppledaren bestämde vi att jag skulle ringa hem till Måns pappa, vilket jag också gjorde. Jag berättade under telefonsamtalet med Måns pappa vad som hade hänt. Jag berättade att jag först pratade med Måns därefter med (namn) och att det inte var mobbning utan en olyckshändelse som hade undvikits om både Måns och (namn) hade följt de regler som gäller.

Måns pappa verkade nöjd med den redogörelse som jag gjorde för honom. Hela arbetslaget skulle ha friluftsdag denna vecka och Måns pappa frågade om jag ville komma hem till dem och dricka en kopp kaffe i samband med friluftsdagen eftersom jag ändå passerade deras hem på väg till Stamsjön. Jag accepterade inbjudan, men åkte i stället hem därför att jag var både blöt och frusen. Måns pappa sa att vi kunde ta det vid ett senare tillfälle. Ovanstående incident inträffade i mitten av januari 2004.

Jag har hört talas om händelsen då Måns glasögon gick sönder och vad jag har förstått så gick det till på ungefär samma sätt som med mobiltelefonen. Denna händelse reddes också ut med Måns pappa.

Jag bevittnade ett slagsmål i korridoren mellan Måns och (namn). När jag kom gående från datasalen möter jag (namn) som försöker fly från en ursinnig Måns som pucklar på (namn). Måns skriker, vrålar och slår. Jag går emellan och bryter. Jag vill påpeka att (namn) inte försökte slå Måns. Jag pratar enskilt med båda två. Måns visar ett bitmärke på bröstet som han hade fått av (namn). Jag minns inte vad som var orsaken till att bråket bröt ut. Men jag kan inte minnas att (namn) skulle ha bitit Måns innan slagsmålet hade börjat i andra ändan av korridoren. Denna händelse betraktade jag inte som mobbning, utan som ett bråk mellan två elever.

Jag har svårt att se att vi vuxna på skolan kunde ha gjort särskilt mycket mer åt Måns situation i skolan än de insatser som gjordes av oss.

Jag hoppas att denna information kan vara till hjälp med att reda ut några händelser kring Måns.

(lärarens namn)
lärare (ämne) 6F läsåret 2003 – 2004

Kommentar av Måns pappa:
Måns talade ofta hemma om att den här läraren alltid kom för sent till lektionerna. Han tyckte det var orättvist, för han fick ”igenläsning” om han själv kom för sent. Det han inte berättade, var vad som hände med honom utanför klassrumsdörren, medan den ”svåra klassen med många problem” fick stå och vänta.

Jag stämde träff med läraren för att tala med honom och försäkra mig om han var insatt i Måns utsatthet genom åren. Jag ville också höra mig för om det var lärarens schema som var problemet. Kunde jag som förälder i så fall hjälpa till? Läraren inställde mötet och hördes inte av senare.

Jag sökte då rektorn några gånger utan framgång, i samförstånd med Måns men med stor tvekan för att avspisas igen. Jag ville höra mig för om alla lärare verkligen var informerade om Måns utsatthet, hur man arbetade vidare med den, och för att fråga om läraren hade ett för tight schema.

En kväll satt Måns vid köksbordet med en matteläxa, som drog ut på tiden. Han ville inte ha hjälp. När det för länge sen var läggdags sa jag att han fick fortsätta nästa dag. Nej då, läxan var klar.

-Vad gör du nu då? frågade jag.

-Jo, läxan var att räkna om timmar och minuter till decimaltal. Nu ska jag bara räkna ut med decimaler hur mycket tid (lärarens namn) tagit från oss genom att alltid komma för sent. I snitt beräknar jag 10 minuter varje lektion. Det blir 40 minuter i veckan, och …

Klasskamrater har nu berättat att Måns inför klassen bett läraren att inte komma för sent till lektionerna.

 

7:an på Torpskolan

Måns börjar i 7:an i augusti 2004. Under sommaren försökte vi byta skola för Måns utan att lyckas. På två skolor vi frågade fanns ingen plats. Måns gjorde ett strategiskt val till en klass med mest flickor, sk ”kulturspår”. Det blev en fantastisk, varm och sammanhållen grupp som också skyddade Måns. Efter några månader meddelade rektor, på order från förvaltningen, att klasserna skull omorganiseras. Efter våldsamma protester från elever och föräldrar tvingades rektor backa.

Måns förändrades mycket. För första gången dök det upp regelbundna vänner hemma, vänner som kom för Måns skull. Han fick nya relationer, i klassen och via MSN och Lunarstorm. Han utvecklade sin musik enormt, började spela elbas och gitarr och började tydligt söka en egen identitet.

Det vi såg hemma var äntligen en vanlig tonåring. Vi noterade humörsvängningar, en viss rastlöshet och sämre skolresultat. Om skolan sa han ingenting. Det är först efteråt vi fått veta att mobbarna fortsatte plåga honom, att nya öknamn och hånet fortsatte, att han försåg mobbarna med godis och tillbringade rasterna mest ensam i ett hörn med en gitarr.

Det vi fått veta om den här tiden kommer framför allt från kamrater som berättat. Men det finns noteringar även från skolan (till Skolverket):

Larm från förälder
Mail från förälder 25/10 -04 där Måns namn nämns skickades till rektor IK. Hon tar genast kontakt med mobbningsteamet. Lärare D tar kontakt med klassläraren som får i uppdrag att tala med (elev).

En elev i en för oss okänd familj slår alltså larm hemma om att Måns är svårt mobbad: ”Det är alarmerande — Varenda djävel på hela skolan vet vem det handlar om, säger min dotter” (ur förälderns mail till rektor). Föräldern larmar omedelbart rektor som bollar frågan vidare. En lärare ”talar” till slut med en av mobbarna. Vi föräldrar får inte veta någonting!

Hur mobbarna reagerat på att någon ”tjallat” vågar man knappt tänka på. ”Vi i hans klass var livrädda för mobbarna, det är fortfarande folk som är rädda för dem—” skriver en av Måns klasskamrater senare.

— Det var inte bara elev L utan även andra elever som orsakade denna oro. Mobbningsteamet kopplades in då L:s namn nämndes vid vissa konflikter inte bara runt Måns utan även med andra elever.—

Skolan känner alltså till fler ”konflikter” kring mobbarligan, även runt Måns. Menar man glåporden till Måns i korridorerna? Är det hur han ”bötades” på godis och chips? Är det mobbningen på Internet? Är det om hur de spärrade trappor och korridorer och hotade Måns och andra?

”Mobbingmöte”
Lärare D redogör för sitt samtal 27/1 -05
På profilpasset 26/1 -05 var (elev L) (namn) (namn) elaka mot flera i klassen bland annat flickor. (namn), (namn), (namn), Måns framför allt utsatta.
De stått bakom scenen och kommenterat.
Elev L tog inte till sig samtalet utan eldade i stället upp sig.

Lärare D förhandlade då om att L lägger av och om Måns slutar trumma på bordet lägger ni av då?

De tyckte Måns var så tyken i 6an att de tänkte inte sluta.

Medling: Lärare D hämtade då Måns som var med på samtalet med L och (namn). Måns berättade att han blev ledsen då de sa taskiga saker och L och (namn) kommenterade trummandet som de tyckte var tyket. Situationen skulle därefter vara uppklarad!

Lärare D har talat med Måns vid ett flertal tillfällen efter detta som uppföljning. Måns har sagt att det är bra, det har aldrig varit så bra i skolan som nu, han bryr sig inte om de andra.

Återigen, varför kontaktas inte föräldrar om upprepad mobbning? Varför polisanmäls inte mobbning som fortsätter, som skolans mobbningsplan säger?

Profilpasset kallas de lektioner då två klasser tillsammans satte upp en barnteaterföreställning. Av mobbarna går en i Måns klass, de övriga i parallellklassen. De kördes så småningom ut från repetitionerna sedan de hånat och kastat äpplen på dem som försökte repetera.

När mobbargänget på profilpasset förklarar att de inte tänker sluta mobba Måns, trots att Måns åläggs att återigen ändra sitt beteende, har man då ”klarat upp situationen”? Vad är det för tokerier att ”medla” mellan tre väletablerade mobbare, som sedan länge spridit rädsla och oro omkring sig i flera klasser, och Måns, som för länge sedan gett upp hoppet att någon ska komma till hans räddning? Andra elever vet och kan berätta om vilka repressalier han utsattes för efter den ”medlingen”.

Tre månader senare är Måns död.

Kommunens så kallade utredning

-En sån här sak får inte hända igen. Det är något som kräver en ordentlig utredning, säger kommunstyrelsens ordförande Henrik Ripa (m) och gör en jämförelse med stora flygolyckor och andra katastrofer. (Lerums Tidning 05 06 02)

Utredningen presenterades den 1 november 2005. Måns nämns i den endast som ”den tragiska händelsen”. Man gjorde aldrig någon utredning om Måns, som utlovats. Ingen ansvarig, ”syndabock”, har man hittat. Ingen ansvarig har gjort fel. Hur Almekärrsskolan fungerar har man inte undersökt. Utredarna har inte ens läst Skolverkets utredning.

Ändå anser man att Torpskolans arbete mot kränkningar bör förbättras på 11 punkter!

Ingen hade fått veta vad som hände Måns i skolan, om inte Skolverket gjort sin utredning.

Om inte Måns föräldrar gjort anmälan till Skolverket hade allt fortsatt som vanligt. ”-Själv tycker jag att vi bedriver ett bra arbete på vår skola.” Torpskolans rektor IK i GP 16 juni 2005

Under hösten 2004 förändrades Måns mycket hemma. För första gången sedan vi bodde i Partille 1999 kom det hem kompisar, och han satt inte längre bara hemma hos mamma och pappa. Han talade varmt och engagerat hemma om flickor han kände, de flesta klasskamrater. Det blev oerhört viktigt för Måns att skynda sig hem från skolan för att chatta med kompisar på Internet. Men för första gången sedan vi bodde i Partille vågade han också ta några nya kontakter. Måns utvecklade sin musik med otrolig dynamik. Han spelade både trombon och elbas samtidigt, men la ner trombonen en bit in på höstterminen. Först till jul fick han en egen elbas, men hade under tiden också lärt sig spela gitarr riktigt bra.

Vi såg också att han blev mer rastlös och var lättstressad, och att humöret skiftade allt snabbare, från eufori till nedstämdhet. På utvecklingssamtalen förstod vi att han inte presterade så mycket i skolan, och uppskattade J’s (klasslärarens) frågor om hur han hade det nu efter situationen i 6:an. Måns bedyrade att det inte fanns några problem. För oss föräldrar var det OK om prestationerna minskade just nu – det var mycket viktigare om Måns blev accepterad och kanske tom fick känna sig omtyckt. En viss trötthet och lättretlighet noterade vi, men kunde inte se annat än att det var begynnande tonårsbeteende. Vi talade ganska ofta om framtiden, om han skulle starta ett kafé, bageri eller restaurang, eller satsa på musiken? Vilket kunde man göra utan att behöva gå i skolan? undrade han. Vi hade synpunkter på att han satte på sig texter som ”I hate school”, mest för att vi tyckte det var onödigt att provocera, men han fick gärna skaffa sig en identitet med svarta kläder och andra yttre signaler.

Det var inte så, att alla de tidigare årens ständiga oro för Måns minskade, men den ändrade karaktär. Om det var så, att han skulle ta igen de år han förlorat på att sitta ensam hemma, kände vi en stor risk att han skulle komma att ta in för mycket på en gång. Vi var glada för att han tog hem sin klasskompis Filip, som vi kände stort förtroende för. Tillsammans åkte de in några gånger och började upptäcka Göteborg. Måns föreföll ha flera personer han kunde prata med. Vi noterade att han ibland var trött och några gånger inte kunde gå till skolan, eller gick hem från skolan, på grund av huvudvärk. Hur det var i skolan ville han över huvud taget inte prata om, fast vi försökte. Vi fick inga som helst andra signaler från Måns om hur dåligt han egentligen mådde. Tänk om Måns trodde, att mamma och pappa visste vad som pågick? Tänk om han trodde att vuxna tog ansvar och talade med varandra om barnen, att det var självklart att skolan informerade oss, men att vi föräldrar inte brydde oss om det vi fick veta!

Vi vet nu, att Måns utsattes för kränkningar också i 7:an från den grupp som har L som ledare. Nu kallades han t ex ”fläskkotlett”, ”fet och äcklig”, ”förvuxen bebis”. Hur ont det gjorde inuti Måns vet vi inte. Däremot skyddade faktiskt hans klasskamrater honom mot mobben, både fysiskt i skolan genom att köra iväg mobbarna och ta sig an Måns, och på chatten på Internet, där kamraterna sa ifrån när samma personer gav sig på honom där också. De sa också ifrån när lärare på skolan kränkte Måns, t ex på idrottslektionerna. Vi har inte träffat någon klasskamrat i 7:an som känt till vad Måns varit utsatt för tidigare. Av det är det inte svårt att sätta sig in i hur livsviktigt det var för honom att hans nya goa kamrater inte skulle få veta hur det låg till. En fruktansvärt stressad situation: tänk om dom får veta hur dålig jag är och sviker mig dom också, är det väl rimligt att han tänkte och kände?

Vi vet nu, att beskrivningen av Måns sista månader är som hämtade ur en handbok i hur en ung deprimerad människa som är självmordsbenägen agerar. Om man utsätter ett barn för ett så kompakt ifrågasättande och skuldbeläggande som skett med Måns på Almekärrsskolan och Torpskolan, är risken oerhört stor för att självbilden skadas så mycket att man börjar se tillvaron som så hopplös att döden kan framstå som en möjlighet. Måns var en njutningsmänniska, älskade livet, resor, mat, djur, människor, allt som var roligt och skönt, och kanske ibland började kunna se sig själv som en människa som inte bara var hopplös och utan framtid. Vi föräldrar har inte kompetensen att bedöma om har var mitt uppe i en svår depression eller på väg upp ur den, men vi vet nu, efter samtal med klasskamrater, andra föräldrar i klasserna, läkare och psykologisk expertis, att de skador Måns fått på sitt självförtroende under sin skoltid i Lerum varit avgörande för hans självmord i panik den 25 april i år.

Sammanfattning
Läraren U på Torpskolan ger i utredningen det kanske tydligaste exemplet på hur man bemött Måns i skolan: han berättar för oss (i bilaga 12) att han var säker på att Måns var lika skyldig till ett bråk utan att ha tagit reda på vad som hänt. Han skriver också att han visste, att det inte var S som gett Måns bitmärket på bröstet, fast han inte sett vad som hände i andra änden av korridoren. Han känner inte till vad som var orsaken till bråket, men han vet ändå att det inte handlade om mobbning. I skrift, två månader efter Måns död, kan han ändå uttrycka sig så cyniskt: ”Jag har svårt att se att vi vuxna på skolan kunde gjort särskilt mycket mer åt Måns situation i skolan än de insatser som gjordes av oss.

Vi vill inte tro, att detta är exempel på en människosyn, som innebär att ett barn, som ser döden som en utväg från flera år av hån, förolämpningar, utfrysning, kränkningar och hot, har sig själv att skylla. Vi kan inte finna något exempel på någon vuxen i materialet, som har försökt bryta den stigmatisering han försetts med redan från början. Vi föräldrar känner fortfarande samma förtvivlan över att inte kunna hjälpa Måns med den känsla av utanförskap, ensamhet och hopplöshet som han visade, och försökt, men inte kunnat sätta ord på. Vi levde varje dag med hans rastlöshet, ensamhet och oro. Med dokumentationen från skolorna har vi fått insikt om varför han kände sig så värdelös. I Måns skolor kände man till att han var utfryst, utsatt och mobbad. Man hade kännedom om vilka öknamn som användes mot Måns. Man sammanträdde, diskuterade och protokollförde ”åtgärder”. Man satte till och med på pränt på Almekärrsskolan, som information till de nya lärarna på Torpskolan, omdömen som att Måns var bekväm, envis, långsint, och att han varit utsatt för mobbning, men att det ”lagt sig”. Då hade man redan i fyra år gång på gång påstått samma sak, att det var utrett, att det var avslutat, att det hade upphört. Till Måns och oss föräldrar påpekades endast ideligen att det var han som måste bättra sitt sätt att vara för att passa in.

Varför svarar Måns i 7:an gång på gång att allt blivit bättre, att han inte längre var utsatt, när de vuxna i skolan frågar? (bil. 21, 26, 27) Varför berättar han ingenting hemma om att mobbarna fortsätter, men att han nu skyddas av kamrater? Varför gör Måns precis som alla andra barns som kränkts och mobbats?

Tillåt oss att svara med en allgori: Vi människor förundras över att en mus inte försöker fly från katten när den har blivit infångad. Katten ger den många möjligheter, men eftersom musen vet, att den är i ett chanslöst underläge, att katten bara tar pauser för att ”leken” ska kunna fortsätta igen, gör den inga flyktförsök. Skulle musen i sitt underläge på allvar kunna ”försvara” sig mot katten? Först om musen ser, att den får en verklig chans att komma undan, flyr den till vila och möjligheten att leva vidare. Den enda chansen skulle i så fall vara om en människa lägger sig i ”leken” och tar bort katten. Då tar sig musen genast därifrån. Under fem år var Måns utsatt för en systematisk mobbning i skolan. Det bisarra i Lerums kommuns yttrande är att man bekräftar mobbningen, upprepar år efter år att ”problemet” är löst, och att det bara handlar om konflikter mellan Måns och den ena personen efter den andra. Om bara Måns hade kunnat ”bättra sig”, tror man då att ”problemen” skulle ha upphört?

”Klassläraren tog upp detta med mamman. Läraren såg en risk i att Måns skulle kunna bli betraktad som okamratlig av sina klasskamrater och för att vi på skolan och de som föräldrar måste arbeta med Måns sociala förmåga och därmed uppfattas som den goda killen han var” (sid 3 i Almekärrsskolans yttrande).

Vi föräldrar ville att Måns skulle få en arbetsmiljö utan kränkningar där hans goda resurser togs till vara och att han fick växa som människa när hans personliga egenskaper uppskattades. Från 7 till 13 års ålder drevs han in i ett alltmer chanslöst underläge, som han inte kunde fly från. Förutom alla sina egna nederlag har han också upplevt att vi föräldrar blev lika chanslösa, och till sist insett, att inte ens vi kunde befria honom. När han först i 7:an fick kamrater och lärare omkring sig som inte kände till hans historia eller tyckte att Måns var värdelös, började han växa, men var det för sent.

Mobbarna var fortfarande fullt aktiva och fortsatte undermineringen av Måns självkänsla. Först nu får vi från skolan vetskap om något som hänt i bilaga 28 rubrik ”Mobbingmöte”: David förhandlade då om att – – – lägger av och om Måns slutar trumma på bordet lägger ni av då? De tyckte att Måns var så tyken i 6an att de tänkte inte sluta. Även om Måns skulle ändra sitt beteende för att blidka mobbarna sa de uttryckligen ifrån att de inte tänkte sluta!

Vi, Måns mamma och pappa, tycker det är fullkomligt ofattbart hur man i en svensk skola kan ha den ena konferensen och mötet på det andra om hur ett barn på mellan 9 och 13 år rutinmässigt kränks, utan att man berättar detta för oss föräldrar. Varför har man inte, om man nu haft så svåra problem med Måns som protokollen vittnar om, anmält Måns till socialtjänsten, om man nu ansåg att det skulle finnas skäl till att inte kontakta oss föräldrar?

Lerums kommun har via kommunalrådet Henrik Ripa och barn- och ungdomscheferna offentligt framhållit att man vill göra allt man kan för att inget annat barn i kommunens skolor ska drivas in i samma situation som vår pojke. (Se vår bilaga) Om vi, Måns föräldrar, ska kunna hitta någon som helst mening med att vår son är död, efter att ha kränkts i så många år i Lerums skolor, delar vi den uppfattningen. Men vi kan inte förstå hur man tänker sig att det ska gå till, om man inte ens nu vill tala med oss och lära sig något av vår berättelse om hur vi kämpat för och lidit med Måns under dessa år.

När Måns någon gång fick en chans att växa och utvecklas var det med hjälp av några klasskamrater och vuxna, mest utanför skolan, som såg honom och visade honom sin uppskattning. Vi tror inte att de vuxna kring Måns i skolan, som inte gjorde det, har handlat, eller inte handlat, av illvilja och ondska. Men först nu har vi förstått hur skolan saknar fundamental kunskap om hur barn som inte passar i mallarna eller är kränkta fungerar. Kränkta och sårade barn berättar inte för någon om hur de känner sig, det är ju den yttersta kränkningen. I skolan är de antingen tysta eller utåtagerande Ett utsatt barn blir inte hjälpt med aldrig så många finslipade sammanträden, protokoll och handlingsplaner. Inget händer, förrän barnet ser, att kränkningarna faktiskt upphör. Endast i dialog och samarbete med barnets föräldrar kan omfattningen och vidden av utsattheten förstås, så att hjälp kan sättas in i tid. Vi har efter Måns död kontaktats av många föräldrar i Lerum och övriga landet med barn i Måns situation. Vi väntar fortfarande på att Lerums kommun hör av sig. Vi har i dag kusliga kunskaper och erfarenheter, som vi gjort allt för att slippa.

  • ”Den utsattes subjektiva upplevelse av det inträffade är utgångspunkten för en bedömning av och utredning kring vad som hänt.”
  • Ur Skolverkets skrift ”För arbetet med att motverka alla former av kränkande behandling”.
  • ”- – -Allmänt upplever nu Måns sin skolsituation mycket bättre – – -”

förvaltningscheferna på sid 5 i sitt yttrande. Har de träffat Måns?

Lerum 05 08 24
Anne-Marie Jenninger-Axelsdotter Claes Jenninger


Vi polisanmäler Lerums kommun

Lagen säger ett, Måns historia något annat. Lerum säger ingenting. 637 dagar efter Måns död polisanmäler vi Lerums kommun, två förvaltningschefer och tre rektorer. Ingen av dem vill tala om Måns, varken med oss föräldrar eller med någon annan. Av hänsyn till Måns och alla barn, ungdomar, föräldrar och lärare lämnar vi i stället till jurister att utreda vad kommunens och dessa chefers ansvar i skolan innebär. Som förväntat inleder åklagarmyndigheten i Borås inte ens förundersökning. Vi överklagar och Riksåklagaren delar den uppfattningen.

Det var också avsikten med denna anmälan och överklagande – att visa att barn i svenska skolor saknar rättskydd mot tjänstemän som grovt bryter mot lagarna. Åklagare startar inte ens en förundersökning.

Anmälan för brott mot arbetsmiljö- och skollagen samt tjänstefel.

Anmälan mot Lerums kommun för brott mot arbetsmiljölagen (§2 samt AFS 1993:17) och skollagen, samt tillika för tjänstefel (Brottsbalken 20 Kap §1), av förvaltningscheferna E och T samt rektorerna, för Almekärrskolan C och för Torpskolan I och K .

Bakgrund
Vår son Måns Jenninger, 91 12 14 -3673, var elev vid Almekärrskolan från augusti 1999 till juni 2003 samt vid Torpskolan från augusti 2003 till sin död den 25 april 2005. Skolverket utförde då, efter anmälan från undertecknade, en utredning. Den sammanfattande bedömningen lyder:

Enligt Skolverket har Lerums kommun, som ytterst ansvarig för skolverksamheten i kommunen, inte agerat på ett samlat och målinriktat sätt för att få stopp på de långvariga och återkommande kränkningarna av Måns Jenninger. De åtgärder som vidtagits har inte varit tillräckligt kraftfulla utan präglats av kortsiktiga lösningar och punktvisa insatser. Inte heller har åtgärderna följts upp och utvärderats i enlighet med vad situationen krävt. Enligt Skolverket har Lerums kommun även brustit när det gäller skolans samverkan med hemmen.

Skolverket ser mycket allvarligt på Lerums kommuns hantering av det aktuella ärendet och riktar med hänvisning till ovanstående bedömning kritik mot Lerums kommun för att inte ha levt upp till författningarnas krav avseende en skolas skyldighet att motverka alla former av kränkande behandling.”

Måns Jenninger kränktes och mobbades återkommande under nästan sex år på Almekärrskolan och Torpskolan. Skolledarna och förvaltningscheferna ovan och arbetsgivaren, Lerums kommun, har underlåtit att leva upp till författningarnas (ex Skollagen, Arbetsmiljölagen, Läroplanen se exempel ur dessa nedan) krav på att stoppa kränkande behandling av Måns Jenninger.” -Jag kan bara påminna mig ett fåtal fall där de ansvariga har visat en så påfallande undfallenhet.” kommenterar Skolverkets utredare, som väl kan antas ha ett visst underlag att jämföra med (SvD 0610 12).

Enligt varken Lerums kommuns egen utredning avseende Torpskolan, eller Skolverkets utredning om båda skolorna, har skolorna saknat fungerande rutiner för att upptäcka, utreda och stoppa kränkningar och mobbning. Skollagens föreskrift (1 Kap § 2) om samverkan med Måns hem har inte heller följts. Huvudmannen, här Lerums kommun, har inte ansvarat för att utbildningen genomförts enligt bestämmelserna i skollagen och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning (Skollagen §12)

Exempel på brott mot arbetsmiljö- och skollagen samt tjänstefel i anmälan:

Almekärrskolan

Skolverket fann att det fanns särskilda skäl att gå längre tillbaka i tiden än gängse två år. Man har därför även begärt in uppgifter och bedömt hanteringen av Måns på Almekärrskolan. Skolverkets utredning visar att kränkningar, trakasserier och mobbning förekom mot Måns under hans fyra år på Almekärrskolan. Dess rektor C har, trots dokumenterad kännedom om missförhållandena, inte någon gång funnit det nödvändigt att varken kontakta och informera oss föräldrar eller kalla till elevvårdskonferens, än mindre upprätta ett åtgärdsprogram för Måns och hans mobbare. Enligt egna uppgifter från rektor på Almekärrskolan går hon varannan vecka tillsammans med klasslärarna igenom samtliga elever för att upptäcka elever med särskilda behov.

Torpskolan

Vi kontaktade och besökte Torpskolan vid flera tillfällen för att få hjälp med Måns situation. Rektor K garanterade att skolan skulle lösa hans utsatthet: ” — Måns situation skall bli bra så han kan med glädje gå till skolan och trivas här. Jag förstår din oro och ilska men jag hoppas att du litar på att vi ska ta tag i detta och komma fram till en bra situation för Måns.” skriver K till Måns pappa 04 02 19. (se bilaga)Vid ett föräldramöte uttalade hon inför alla föräldrar att det var Måns själv som var orsak till mobbningen. Efter Måns död påstår hon till Skolverket (05 06 30, se bilaga) ”Min bild från 6:an är att vi hade ingen aning om att Måns skulle må så dåligt och detta signalerade inte heller föräldrarna.”

En enda gång under de nästan två år Måns gick på Torpskolan hölls enligt skolans uppgifter en elevvårdskonferens om Måns. Till den fick vi föräldrar ingen kallelse. Rektor I har inte ens följt sin skolas egen plan mot mobbning. Trots upprepade dokumenterade kränkningar, ensamhet, mobbning och misshandel mot Måns, från samma grupp av elever, har vi föräldrar aldrig kontaktats, fungerande åtgärder satts in eller följts upp, polisanmälan eller anmälan till Arbetsmiljöverket (enl arbetsmiljölagen §2) gjorts Föräldramöten som handlade om Måns situation, vår skolstrejk efter en gruppmisshandel av Måns, eller att andra barn och föräldrar larmat henne om mobbningssituationen mot Måns förtiger I i sitt yttrande till Skolverket. Hon tiger också om de försök från oss föräldrar att få skolan att ta situationen på allvar.

04 01 19 skrev Måns pappa till klassläraren (enl dokumentationen från Torpskolan, se bilaga): Om händelser som denna passerar som ’normala’ i skolan tror jag vi är mycket illa ute. Måns var mycket upprörd över denna kränkning, men ännu mer upprörd över den vuxnes, såvitt han såg, totala ointresse för den brutala behandling han just utsatts för.

Ur Lerums kommuns egen utredning (oktober 2005, se bilaga)) om Torpskolans rutiner: ”Det förebyggande arbetet på Torpskolan verkar hittills ha byggt mycket på enskilda initiativ och eldsjälar—”, ”I skolans antimobbningsplan anges inte explicit hur mobbning ska upptäckas —”, ”Skolverket fäster stor vikt vid utredning om kränkande behandling. I skolans AMP (”antimobbningsplan”) finns inget avsnitt om utredning —”, ” Brister finns också i att involvera föräldrarna i arbetet med att motverka kränkningar, i att utreda kränkningar, att långsiktigt följa upp utsatta elevers situation samt att systematiskt dokumentera arbetet.”

Förvaltningschefernas yttrande till Skolverket

Förvaltningschefernas, E och T, yttrande till Skolverket är en sammanställning av lögner, halvsanningar och förtiganden som pekar ut Måns själv och oss föräldrar som ansvariga för att skolan inte stoppade flera års kränkningar och mobbning av Måns. Den mobbningen (skolornas eget ordval) pågick ju på skoltid, under skolans myndighetsansvar, och när Måns fullföljde sin skolplikt.

E och T påstår i sitt yttrande till Skolverket 05 07 08 att vi föräldrar underlåtit att ta kontakt med skolan och ljuger om skolans kontakter med Måns hem. Vi vet t ex ännu i dag inte vilka personer som ingår i ”mobbningsteamet” på Almekärrskolan, vi har aldrig talat med någon av dem. De, även dokumenterade, tillfällen vi bett skolan om hjälp, när vi på andra vägar än från skolorna fått kännedom om Måns situation, avvisades vi bryskt eller blev, vid ett tillfälle, garanterade effektiva insatser för att stoppa mobbningen. Det tiger E och T om. De förtiger de föräldramöten där vi ropade på hjälp för Måns. De ljuger om att skolorna följde författningarnas krav på att kontakta oss. De nämner ingenstans skolornas mycket bristfälliga planer mot kränkningar och mobbning, vilka i och för sig inte heller följdes, men påstår i stället att: ”Barn och ungdomar har en ledning som systematiskt och medvetet motverkar alla former av kränkande behandling”, och ”Ansvarar för att planer mot mobbning upprättas och hålls levande.” Skolornas egna uppgifter till Skolverkets utredning, , redan då kända av förvaltningscheferna, talar i stället sitt tydliga språk och visar att detta är osanning. Kommunens egen utredning, utförd i oktober 2005 av inhyrda konsulter, visar också på de skrämmande bristerna på Torpskolan, som för sitt arbete mot kränkningar behövde reformeras på elva fundamentala punkter.

E och T hänvisar i sitt yttrande till Skolverket till en internutredning om vad som hände Måns i skolorna som aldrig gjordes. De hänvisar till en polisutredning där den skolpersonal som hördes, i förvaltningschefen T:s närvaro, påstår att man inte hade sett eller hört hur Måns kränktes, uteslöts ur gemenskap, mobbades och misshandlades.

—har vi gjort tillräckligt, vad kunde vi gjort annorlunda, vilket ansvar har jag? Svaret på detta får vi aldrig—” skriver förvaltningscheferna till Skolverket. Vi föräldrar kunde ha svarat dem om de någon enda gång tagit kontakt med oss.

Ingen utredning

Lerums kommun har, så vitt vi känner till, trots löften till undertecknade via förvaltningschefen T, eller offentligt via kommunalrådet Henrik Ripa (t ex i Göteborgs Posten 05 06 16) inte företagit någon utredning om vad som hände Måns i skolorna, än mindre om vem eller vilka som är ansvariga för bristerna och missförhållandena. Inte heller har någon rektor, förvaltningschef eller annan tjänsteman någon gång till Arbetsmiljöverket (enl §2 arbetsmiljölagen) anmält de kränkningar, mobbning och misshandel som Måns utsattes för, varken på skoltid eller på vägen till eller från skolan.

Inte någon person från Lerums kommun har någon enda gång tagit någon kontakt med oss, Måns föräldrar, efter Måns död. Vi har däremot själva upprepade gånger, sedan vi fick Skolverkets utredning i vår hand i augusti 2005, sökt upp rektorer, förvaltningschefer, kommunalrådet och kommunfullmäktiges ordförande för att med någon ansvarig försöka skapa en dialog om ansvaret för hur Måns behandlades i skolorna.

De personer som har tjänsteansvar för att skolan i Lerums kommun ska leva upp till ”författningarnas krav avseende en skolas skyldighet att motverka alla former av kränkande behandling” drar sig inte för att ljuga och lägga skulden för att en 13-åring långvarigt och återkommande kränkts i skolan på honom själv, på hans internetanvändning i hemmet, och på oss, Måns föräldrar.

Att så flagrant bryta mot författningar torde vara att bedöma som underlåtenhet, och att i efterhand medvetet fara med osanning inför en statlig myndighet som gör en utredning som ett uppsåtligt tjänstefel.

Skolverkets utredning, bifogad dokumentation samt bifogade bilagor utgör underlag för anmälan.

Lerum 07 01 17

Anne- Marie Jenninger-Axelsdotter Claes Jenninger

Lagermansbacken 7 Lagermansbacken 7

443 38 Lerum 443 38 Lerum

Ur Arbetsmiljöverket: regler och ansvar.

  • Skolans verksamhet styrs av skollagstiftningen och arbetsmiljölagstiftningen.
    Alla anställda och elever omfattas av arbetsmiljölagstiftningen.
  • Arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter gäller för alla anställda, det vill säga för rektor, lärare och övrig personal. Även elever från och med förskoleklassen omfattas av arbetsmiljölagen
  • Redan när arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen infördes 1978 jämställdes elever från och med årskurs 7 med arbetstagare när det gäller de grundläggande reglerna i arbetsmiljölagen. Numera likställs alla som genomgår utbildning med arbetstagare.
  • Skollagstiftningen lägger ansvar direkt på rektor att leda utbildningen i skolan och känna till det dagliga arbetet i skolan. Dessutom lägger läroplanen ett ansvar för vissa arbetsmiljöfrågor direkt på rektorn.
  • Det är en plikt för arbetsgivaren (huvudmannen) att ta till alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall.
  • Arbetsmiljölagen kräver att arbetsgivaren tar hänsyn till arbetstagarnas och elevernas förutsättningar genom att anpassa arbetsförhållandena till den enskilde individen.
  • Skolledningen kan inte frita sig från att uppfylla sitt ansvar enligt arbetsmiljölagen genom att hävda att den följer skollagen. Och tvärtom kan den inte peka på arbetsmiljöskäl för att bryta mot skollagen.
  • Arbetsgivaren har det mest omfattande ansvaret och är skyldig att vidta alla rimliga åtgärder som behövs för att skydda sina arbetstagare mot ohälsa och olycksfall.
  • I läroplanerna framgår också att rektorn har ett särskilt ansvar för att —upprätta, genomföra, följa upp och utvärdera skolans handlingsprogram för att förebygga och motverka alla former av kränkande behandling, såsom mobbning och rasistiska beteenden bland elever och anställda. —
  • Arbetsgivaren ska utan dröjsmål meddela Arbetsmiljöverket om olyckor eller annat som lett till dödsfall eller svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare. Samma sak gäller vid händelser som inneburit allvarlig skada för liv eller hälsa. Straffet för brott mot denna bestämmelse är böter. Denna regel gäller även eleverna. Till exempel ska mobbningsfall med inslag av hot och våld anmälas.

Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet. (september 1993) AFS 1993:17 ( Med stöd av §18 arbetsmiljöföordningen.)

  • 1 Dessa föreskrifter gäller all verksamhet där arbetstagare kan utsättas för kränkande särbehandling. Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.
  • 2 Arbetsgivaren skall planera och organisera arbetet så att kränkande särbehandling så långt som möjligt förebyggs
  • 3 Arbetsgivaren skall klargöra att kränkande särbehandling inte kan accepteras i verksamheten.
  • 4 I verksamheten skall finnas rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler om och åtgärda sådana otillfredsställande arbetsförhållanden, problem i arbetets organisation eller missförhållanden i samarbetet, vilka kan ge grund för kränkande särbehandling.
  • 5 Om tecken på kränkande särbehandling visar sig skall motverkande åtgärder snarast vidtas och följas upp. Därvid skall särskilt utredas om orsakerna till brister i samarbetet står att finna i arbetets organisation.
  • 6 Arbetstagare som utsatts för kränkande särbehandling skall snabbt få hjälp eller stöd. Arbetsgivaren skall ha särskilda rutiner för detta.

Dessa föreskrifter följs vidare i kungörelsen AFS 1993:17 av omfattande, detaljerade och för denna anmälan adekvata kommentarer.

Ur Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om första hjälpen och krisstöd AFS 1999:7

  • 7 Chefer och arbetsledande personal skall ha tillräckliga kunskaper om krisstöd för att kunna planera och ordna detta på ett lämpligt sätt.

Ur skollagen 1 Kap.
§2 Utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. I utbildningen skall hänsyn tas till elever i behov av särskilt stöd.

Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan

  1. främja jämställdhet mellan könen samt
  2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. Lag (1999:886).

Ur Skollagen 2 kap.
§2 För ledningen av utbildningen i skolorna skall det finnas rektorer. Rektorn skall hålla sig förtrogen med det dagliga arbetet i skolan. Det åligger rektorn att särskilt verka för att utbildningen utvecklas. Som rektor får bara den anställas som genom utbildning ocherfarenhet har förvärvat pedagogisk insikt.

12 § Den som är huvudman för en del av det offentliga skolväsendet ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning.

Brottsbalken 20 Kap Om tjänstefel mm

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.

Bilagor:

  1. Vår anmälan till Skolverket mot Almekärrs- och Torpskolan 050607
  2. Delar av Lerums kommuns yttrande över vår anmälan
  3. Vårt yttrande över kommunens yttrande
  4. Komplettering till Skolverket 050828
  5. Komplettering till Skolverket 050913
  6. Kommentarer till Skolverket ang Lärandeförvaltningens, Lerum yttrande 05 10 10
  7. Skolverkets utredning och beslut med skarp kritik mot Almekärrs- och Torpskolan.
  8. Kommunalrådet Henrik Ripas uttalande i Göteborgs Posten 05 06 16.
  9. Lerums kommuns utredning av Torpskolans behov av reformering av arbetet mot kränkningar och mobbning.
  10. Artikeln ”Att förebygga psykisk ohälsa och självmord bland skolelever” ur tidskriften Skolhälsovård Nr 3 2002-2003 av Britta Alin-Åkerman, professor i pedagogik och psykoterapeut vid Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) vid Karolinska institutet.
  11. Artikel av samma författare ur Locus Nr 4 2000, tidskrift för forskning om barn och ungdomar: När livsmodet sviktar, Hur kan vi förebygga självmord och självmordsförsök bland ungdomar?
  12. Artikel i Lerums Tidning 07 01 04. ”Satsar stort mot mobbning”. Beskriver Lerums kommun som efter Måns död startat ett projekt mot mobbning i skolorna. Varför, om skolan redan följde lagar och författningar medan Måns var i livet?