Maria Fransson i klass 8 i Stenkulans skola, fick ensam Måns Minnesstipendium 2008. Vid Minnesstunden läste hon själv upp denna dikt.

Det är svårt att göra om känslor till ord men jag skall göra mitt bästa.

Jag trodde att jag aldrig skulle behöva känna såhär.

Varför skall man behöva bli utsatt för mobbning pga av ett utseende?

Varför skall man behöva bli utsatt för mobbning

överhuvudtaget?

Jag förstår mig inte på dagens samhälle.

De flesta tycker att alla skall vara likadana och se ut på ett

visst sätt.

Men varför blev vi skapta olika om alla skulle vara likadana?

Jag kommer ihåg hur det var att alltid känna den där klumpen i

magen innan skolan.

Jag kommer ihåg alla gråtattacker jag fick om kvällarna.

Jag kommer ihåg alla sömnlösa nätter pga oro till att gå till

skolan nästa dag.

Jag kommer ihåg allt, hur kan ett antal människor göra så mot en

människa?

Det är fegt och allt består bara av avundsjuka.

Alla dumma sakerna de sa, alla dumma sakerna de gjorde

har fastnat

i mina tankar och finns där hela tiden.

Det gör ont i hjärtat varje gång jag ser någon som blir retad eller

utsatt för mobbning.

det känns som om någon stuckit en kniv i hjärtat på mig, vridit

om och gått därifrån.

Jag mår bra nu tack vare min underbara familj,

mamma och pappa som alltid fanns där för mig och lilla syster

Helene

som jag älskar mest på jorden.

Jag vill även tacka mina vänner och nuvarande klasskamrater

som har hjälpt mig

att lägga det gamla bakom mig och hjälpt mig att gå vidare.

Nu vill jag hjälpa andra, vara en bra förebild.

Jag mår som sagt bra och tillsammans kan vi göra så att andra

människor mår bättre.