Gästbok

Skapa nytt inlägg

Skrivet 2012-09-14 20:26:56 av Frida. Svara på detta inlägg Jag sitter här och läser, och fylls både av en stor sorg och en enorm vrede - för Måns, och för alla andra. Det han utsattes för var så fruktansvärt att jag inte finner ord, och när jag tänker på de människor som utsätter andra för sådant vill jag bara stampa på dem tills inget längre återstår... Vad jag utsattes för var inte lika illa som för Måns, men nog ville jag dö många gånger under de fyra åren jag gick på den skolan. Det är fyra år sedan nu, och det är kanske inte så lång tid. Men jag har svårt att tro att jag någonsin kan bli av med konsekvenserna av de åren. Jag känner mig aldrig hemma bland andra människor, är övertygad om att ingen jag möter tycker om mig (för det gjorde ju ingen då), att jag är fel och ful och dålig, icke önskvärd och icke älskvärd. För de flesta slutar det som tur är inte som för Måns, men det är illa nog när det tar sig in innanför skinnet och fastnar i ens person. Det formar en, och jag tror att många aldrig slipper ifrån konsekvenserna... Svar på detta inlägg:

Skrivet 2012-08-07 12:05:14 av Marié. Svara på detta inlägg Att berätta min egen historia skulle ta för lång tid. Det började... Ja, minnet är väl från lekis, numera kallad förskoleklass. Slutade... Inte under hela skoltiden. Jag har först på senare år fått upprättelse. Jag blev kallad fet, ful och dum i huvudet. Fysiska och psykiska kränkningar förekom och till slut anmälde socialen skolan (ja faktiskt, men historien bakom det är inte min i grunden, men blev min av en bra slump) och polisen va till och med inkopplad. Jag fick byta skola. Nu är jag mer känd som den man går till om man vill ha svar på en fråga, gällande nästan vad som helst. Tips och råd inom det mesta med. Jag är sedd som en god vän, förstående och empatisk och med kunskaper utöver det normala. Jag "kan för sjutton allt ju" har jag fått höra. Utseendemässigt är jag inte Angelina Jolie men har blivit stött på utav mina gamla mobbare innan de skamsligt fattat vem jag är. SÅ kul! Jag har lyckats! Men nu kämpar jag för min dotter, som är precis som jag var, och, som Måns. Ja, beskrivnngen av honom är som att beskriva mig som barn och som att beskriva min dotter nu. Just därför vet jag vilken underbar grabb han var även om vi aldrig träffats. Allt jag upplevt har gjort mig tilld en jag är, förstående, empatisk och godhjärtad. Men också till en stark lejoninna. Jag tillåter inte skolans ignorans men arbetar snyggt, med mailkontakter och myndigheter. Du, pappa till Måns, har gett mig tips och råd inför möten som jag skall följa. Tack för all din hjälp Svar på detta inlägg:

Skrivet 2012-08-06 12:17:09 av Helena. Svara på detta inlägg Jag kommer ihåg när detta hände, jag gick i 5an på stenkulan och skulle byta till torpskolan i 6an. Vi hade morgonsamling med klassen och lärarna tog inte ens upp detta. 12 år gammal säger JAG till mina lärare att vi kanske borde prata om detta, 12 år?!? och läraren säger ''varför'' När jag började på torpskolan kändes det som att alla levde i en förnekelse, trots att det va enkäter hit och dit och massa anti-mobbnings grupper så kändes det aldrig äkta. Vissa lärare och rektorer verkar inte ha lärt sig något efter denna händelse, iaf inte då jag gick där. Jag minns hur stolt jag va över att få börja på Lerums ''bästa'' skola. Nu känner jag bara skam. Svar på detta inlägg:

Skrivet 2012-08-03 21:23:30 av Stina. Svara på detta inlägg Hamnade här av en slump men slutade med att jag läst nästan allt. upprörd är det minsta man blir. alla mina varmaste tankar till er och till Måns. Svar på detta inlägg:

Skrivet 2012-07-26 18:59:50 av Johan. Svara på detta inlägg Hej! Jag är inne på att den här hemsidan eller motsvarande borde ingå i varje klass arbete för att bekämpa mobbning i just den egna klassen. Gemensamt borde eleverna läsa delar av den med uppmaningen att tänka efter. Kanske skulle det bidra mer till att mobbning minskar. Har skrivit tidigare här. Jag blev förlöjligad i högstadiet i minst ett år och jag skämdes så pass att jag försökte dölja vad som hände. Som tur dock så hade jag kompisar hemma borta från skolan och mobbningen innebar inte fysiskt våld. Jag klarade mig. Ha det bra, alla. Var snälla mot varandra. Svar på detta inlägg:

Skrivet 2012-07-24 13:38:07 av Veronica. Svara på detta inlägg Hej! Läste idag artikeln i NWT. fantastiskt bra av dig att uppmärksamma detta. Det du gör för din son är vackert. Jag vet själv hur det är att vara i Måns sits, att bli trakaserad och vilja begå självmord mellan jag var 12-17 år. Det var hemskt. Det jag tror måste hända är att vi krossar tabun i samhället. Vågar man prata slutar allt tidigare. Dessa vidriga människor som lever på att trycka ner andra kommer vi aldrig bli av med, men vi måste lära oss stoppa dem. Att lycka till dig och din familj. Fortsätt kämpa. Varma hälsningar / Veronica Svar på detta inlägg:

Skrivet 2012-07-21 15:19:44 av L. Svara på detta inlägg Blir mycket rörd av det jag precis läst. Måns verkar ha varit en riktigt go kille, han tillförde säkert mycket skratt till sin familj och vänner. Synd att moderna Sverige idag, fortfarande inte kan stoppa mobbning. Det verkar betydligt lättare att rädda folk från att skada sig fysiskt i olyckor, än psykiskt i ständig plåga varje dag. Svar på detta inlägg:

Skrivet 2012-07-17 16:01:16 av Emma. Svara på detta inlägg Kände inte Måns, men jag skänker varma tankar till er och speciellt till Måns ,:(, lever i samma situation Svar på detta inlägg:

Skrivet 2012-06-04 13:10:54 av Lena. Svara på detta inlägg Mina varmaste tankar! Förra gången jag skrev i gästboken var när jag läste om Måns i media. Jag blir lika upprörd i dag som då. Tyvärr så har mobbing inte förbättrats, snarare blivit värre eftersom den följer de utsatta ända in i hemmen via internet (och skolorna står handfallna vid sidan av och vet inte hur de ska göra). Som så ofta är det starka barn med skinn på näsan som blir utsatta, barn med intressen som inte delas av den stora massan, barn som håller hårt på sin integritet, barn som v å g a r att sticka ut och inte ser det som konstigt (vilket det inte heller är). Jag kan inte föreställa mig denna mardröm även om min dotter har råkat ut i det närmast av samma sak - både av barn som ignorerande lärare på skolan. Hon hade "attityd" fick det heta, en "kunskapsiver" som uppfattades negativt. Först när hon fick en kniv uppkörd i halsen reagerade skolan - med att polisanmäla händelsen men sen hände inte så mkt mer. "Vi arbetar inifrån" var det stående svaret i flera års tid. Hon fick byta skola och det blev något bättre. Det har varit flera suicidförsök, akutinläggning på lagen, och lång terapi som varar än idag (nu är 25 år). Jag är URFÖRBANNAD på det svenska skolväsendet som FORTFARANDE lägger skulden på offret än på förövaren bara för att de själva inte klarar av att hantera problemen. Hur många starka och vackra själar måste försvinna innan skolorna verkligen tar detta på allvar? Återigen, mina varmaste tankar till Er. Svar på detta inlägg:

Skrivet 2012-05-01 01:04:30 av Elisabeth. Svara på detta inlägg Har läst, såå tragiskt och fruktansvärt. Samtidigt blir jag så förbannad över att skolans personal får hålla på så här utan att något görs, jag skulle vilja se mycket hårdare tag mot sånt här, kränkningar, att de inte bryr sig tillräckligt, barnen ska ha respekt men de vuxna i skolan behöver inte ha det mm och det är ju så vanligt! Tänker på dig och Måns, många kramar Svar på detta inlägg:

« Föregående sida     Nästa sida »

bBook v1.0.1