|
 |
Jag sitter här och läser, och fylls både av en stor sorg och en enorm vrede - för Måns, och för alla andra. Det han utsattes för var så fruktansvärt att jag inte finner ord, och när jag tänker på de människor som utsätter andra för sådant vill jag bara stampa på dem tills inget längre återstår...
Vad jag utsattes för var inte lika illa som för Måns, men nog ville jag dö många gånger under de fyra åren jag gick på den skolan.
Det är fyra år sedan nu, och det är kanske inte så lång tid. Men jag har svårt att tro att jag någonsin kan bli av med konsekvenserna av de åren. Jag känner mig aldrig hemma bland andra människor, är övertygad om att ingen jag möter tycker om mig (för det gjorde ju ingen då), att jag är fel och ful och dålig, icke önskvärd och icke älskvärd.
För de flesta slutar det som tur är inte som för Måns, men det är illa nog när det tar sig in innanför skinnet och fastnar i ens person. Det formar en, och jag tror att många aldrig slipper ifrån konsekvenserna...
Svar på detta inlägg:
|
|
