|
 |
Att berätta min egen historia skulle ta för lång tid. Det började... Ja, minnet är väl från lekis, numera kallad förskoleklass. Slutade... Inte under hela skoltiden. Jag har först på senare år fått upprättelse. Jag blev kallad fet, ful och dum i huvudet. Fysiska och psykiska kränkningar förekom och till slut anmälde socialen skolan (ja faktiskt, men historien bakom det är inte min i grunden, men blev min av en bra slump) och polisen va till och med inkopplad. Jag fick byta skola.
Nu är jag mer känd som den man går till om man vill ha svar på en fråga, gällande nästan vad som helst. Tips och råd inom det mesta med. Jag är sedd som en god vän, förstående och empatisk och med kunskaper utöver det normala. Jag "kan för sjutton allt ju" har jag fått höra. Utseendemässigt är jag inte Angelina Jolie men har blivit stött på utav mina gamla mobbare innan de skamsligt fattat vem jag är. SÅ kul! Jag har lyckats!
Men nu kämpar jag för min dotter, som är precis som jag var, och, som Måns. Ja, beskrivnngen av honom är som att beskriva mig som barn och som att beskriva min dotter nu. Just därför vet jag vilken underbar grabb han var även om vi aldrig träffats.
Allt jag upplevt har gjort mig tilld en jag är, förstående, empatisk och godhjärtad. Men också till en stark lejoninna. Jag tillåter inte skolans ignorans men arbetar snyggt, med mailkontakter och myndigheter.
Du, pappa till Måns, har gett mig tips och råd inför möten som jag skall följa.
Tack för all din hjälp
Svar på detta inlägg:
|
|
