|
 |
Hela historien om Måns är så förfärligt jävla övervidrig. Jag blir faktiskt inte tillnärmelsevis lika upprärd på barnen som mobbar som jag blir på lärarna och skolan, vad i helvete är det för folk vi har i skolorna??
Jag blev också mobbad till och från under hela låg- och mellanstadiet (först för att jag var liten, såg yngre ut för min ålder och var "för snäll" för att säga ifrån, senare för att jag var "tjock", "ful", "dum i huvudet" etc.) och fantiserade om att ta livet av mig redan som 6-åring, jag hade en klar och helt genomförbar fantasi om hur jag skulle göra. Som tur var fick jag hjälp, i alla fall till viss del (tyvärr går det nog inte att helt motverka elaka kommentarer och handlingar mellan barn). Men det förföljer mig än idag, snart fyllda 25 skäms jag fortfarande för vissa av sakerna jag utsattes för, som att det var mitt fel. Jag hoppas företrädarna och de lärare på Måns skolor kan läsa det här och inser hur otroligt djupa spår "bara" periodvis mobbning leder till, även för de barn som får hjälp. Jag hoppas alla inblandade vuxna känner sitt fulla ansvar över vad som hände ända inpå sin dödsbädd. Lev i evig ånger och skam, det tycker jag är mer än lämpligt.
Tack till Måns föräldrar som står på sig och mot alla odds berättar om Måns. Ni framställer honom inte som någon ängel, utan väldigt sakligt och så objektivt som föräldrar kan tänkas vara kapabla till att beskriva sitt barn. Jag tror verkligen ert arbete kommer förändra saker och ting.
Kram!
Svar på detta inlägg:
|
|
Hej, jag är Måns pappa, arbetar i dag på heltid med mobbning och skolor. Jag måste säga till dig som till alla andra som berättar om hur de tvingades till en så förödande skolgång med mobbning som ingen stoppade. Eller kanske ens såg! Det var inte du som var "tjock", "ful", "dum i huvudet" etc. Det var inte du som var liten för din ålder. Det var inte du som var för snäll" för att säga ifrån. Det var, och är, över huvud taget inte något fel på dig alls! Felet är att du i din omgivning hade människor med ett behov av att känna sig lite bättre än de är/var genom att förtrycka och kränka någon annan. Det ger en känsla av makt, eftersom det står många åskådare omkring som blir så rädda att de själva ska råka så där illa ut, att de inte säger ifrån. Den mobbaren väljer ut till offer kan vara precis vem som helst. Det finns inga likheter mellan mobbade, som gör att man kan peka ut en grupp som särskilt utsatt. Möjligen att det är personer som är lite mer smarta, klipska, intelligenta, empatiska, och lyssnande än de andra. Och felet ligger hos förtryckarna, och framför allt - hos de vuxna i skolan som inte tar sitt ansvar när de är i föräldrars ställe i den skola som har skolplikt. Kram på dig och alla andra tidigare försummade och kränkta barn!
|
|
