Skadeståndslagen

Den nya skadeståndslagen: historik. En sammanfattning av Hanna Olehäll

Mobbning uppstod som begrepp 1969. Mobbning debatterades första gången i riksdagen år 1972. Slående är att det inte har förekommit någon skadeståndsdebatt alls, vare sig på 70-, 80- eller 90-talet, i samband med att mobbningsfrågan har diskuterats. Debatten om mobbning under denna tid har enbart fokuserat på att få stopp på mobbningen; inte att ge mobboffret upprättelse i efterhand.    2001 – Mobbning prövas i rättsprocessen Först i samband med att Johanna Rosenqvist drev en skadeståndsprocess mot Grums kommun och förlorade i Högsta Domstolen HD år 2001, så kom en skadeståndsdebatt igång i riksdagen. Detta inträffade under Ingegärd Wärnerssons tid som skolminister. Ett förslag som framfördes var att det bör förtydligas i lag vilka åtgärder som skolan är skyldig att vidta för att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning, och att skolan ska bli skadeståndsskyldig gentemot offret om dessa åtgärder inte vidtagits. Ett annat förslag var att kommunen skulle göras strikt skadeståndsansvarig för allvarlig mobbningsskada, då skolan inte lyckats stoppa mobbningen.      Första lagförslaget mot diskriminering i skolan 2003. År 2003 framförde skol- och utbildningsminister Thomas Östros ett förslag till en ny lag, där elever som diskriminerades i skolan skulle ges skadeståndsmöjlighet. Förslaget kritiserades för att det bara gav elever som diskriminerades på vissa grunder, såsom kön och etnicitet, rätt till skadestånd. Kritikerna menade att alla elever som kränktes i skolan skulle ges samma skadeståndsrätt, oavsett på vilka grunder de trakasserades. Vid sidan om detta påtalades att mobbade elever måste ges möjlighet att driva skadeståndsprocesser gentemot overksamma skolor, utan att behöva riskera att stå för rättegångskostnaderna. Den nu gällande lagen om rätt till skadestånd. Den första april 2006 trädde skolminister Ibrahim Baylans nya skadeståndslag i kraft. Lagen innebär att skolan ska kunna visa att den vidtagit skäliga åtgärder mot mobbning och andra kränkningar, för att slippa bli skadeståndsskyldig. En ombudsman som är knuten till Skolverket ska kunna företräda mobbade elever i domstol, i de fall kränkningarna inte faller under diskriminering. Skadeståndslagen har kritiserats bland annat för att det inte står preciserat vilka åtgärder som skolan ska eller får vidta. Kritikerna framhåller att skolan bör åläggas att använda åtgärdsprogram mot mobbning som ger bevisad positiv effekt, och att skolan ska kunna flytta mobbare som sista utväg. Någon som helst skyldighet för skolans del att flytta mobbare förespråkas dock inte.      Mobbning är ett samlingsbegrepp för en rad olika brott. Skadeståndsdebatten i samband med mobbning fokuserar enbart på skolans roll. Det förs ingen diskussion om att ge mobboffer ersättning på grund av att de har utsatts för brott. Ett problem i sammanhanget är, att brott sällan utreds när förövaren inte är straffmyndig. Detta medför att brott inte kan styrkas, varpå det blir nästintill omöjligt för offret att få brottskadeersättning. Ett annat problem är att föräldrar i princip bara är skadeståndsskyldiga för brott som deras barn begår, när föräldrarna har brustit i sitt tillsynsansvar. Lagen är därför verkningslös vid skolmobbning, eftersom föräldrar inte har något tillsynsansvar över sina barn under skoltid. Dessa problem diskuteras inte i mobbningsdebatten.        Är inte den mobbade ett brottsoffer ? Sammanfattningsvis kan sägas att det var ett mobboffers rättsprocess som blev upphov till att en skadeståndsdebatt om mobbning över huvud taget kom igång. Kritik har framförts mot att den nya skadeståndslagen har betydande brister ur mobboffrens synvinkel. Ironiskt nog är kritiken hårdast från den person som initierade skadeståndsdebatten. Åsiktsskillnaderna i dagens politiska mobbningsdebatt handlar om hur skolans ansvar och befogenheter bör se ut. Ingen diskussion förs om att mobboffer bör få rätt till upprättelse på grund av att de har utsatts för brott. Detta ses inte som någon mobbningsfråga.