Skolstrejk och föräldramöten

Här ett avsnitt om Måns värsta tid i 6:an med misshandel och gruppmobbning, samt våra försök att få hjälp. Det är hämtat ur vårt yttrande till Skolverket i augusti 2005 sedan vi fått läsa Torpskolans version av vad som hände.

Måns skolstrejk  Kort tid efter dessa händelser, antagligen i vecka 6, (borde finnas registrerat i Torpskolans frånvaroredovisning), säger Måns plötsligt en morgon vid frukosten: ”-Jag går inte till den där jävla skolan igen om jag inte får ta med mig min kniv!” Han var oerhört upprörd, men ville inte gå in på varför eller vem han i så fall skulle använda kniven emot. Jag (Måns pappa) ringde omedelbart till rektor K om meddelade henne att jag höll Måns hemma tills man kunde garantera Måns säkerhet och trygga skolgång. Efter några dagar började flickor i klassen att ringa på vår dörr och vädjade till Måns att komma tillbaka. ”–XX och dom andra killarna är inte kloka, strunta i dom så ska vi skydda dig”, sa de till Måns. Pappa hörde detta. De la också små brev i brevlådan till Måns. Dessa har Måns bevarat bland sina värdefullaste dyrgripar. Efter en vecka hemma ville Måns försöka gå tillbaka till Torpskolan igen. ”-Tjejerna är ju i all fall justa”, sa han. Från rektor K finns ett mail (bil 14). Vi utlovas i det att allt ska bli bra för Måns.       Två föräldramöten  Den 26 februari 2004 hade klass 6 F föräldramöte. Vi, Måns föräldrar, gick dit och försökte förbereda oss på hur diskussionen om oron och våldsamheterna i klassen skulle tas upp. Här fanns ju en stor grupp förövare, kanske hade fler än Måns utsatts, och, inte minst, en majoritet av elever som tvingats vara åskådare till gruppmobbning och misshandel. När vi förstod att lärarna inte med ett ord tänkte beröra händelserna tog vi själva till orda och berättade för de andra föräldrarna om vad som pågick med Måns. De flesta föräldrarna var först förstummade av vad vi berättade. Någon enstaka hade barn som berättat lite hemma, men de allra flesta visade stor vrede över att inte ha fått veta någonting av detta. De krävde att få omedelbar information, vare sig deras barn var utsatt eller utsatte andra för liknande behandling. Ett nytt uppföljande möte beslöts hållas den 2 mars, en vecka senare.      När vi kom hem på kvällen berättade vi så noggrant som möjligt för Måns vad vi och andra sagt på mötet. Han lyssnade noga och ställde några frågor. Sen satt han tyst länge och sa till sist: -Tack, mamma och pappa.    Varför nämner skolledningen på Torpskolan inte med ett ord i sin utredning att det var vi, Måns föräldrar, som tog initiativ till att till slut försöka få rätsida på detta inferno som vår pojke upplevde dagligen?  Dagen efter föräldramötet ringde rektor I upp mig och var mycket arg för vårt ”tilltag”. Jag, Måns pappa, hade nämnt på mötet att vi inte kunde se att skolan gjort någonting för att hjälpa Måns. (Det hade vi ju inte, ingen från skolan hade ju kontaktat oss sedan november förutom mailet från rektor K). Nu var det mitt fel, sa hon, att två lärare satt och grät på hennes expedition, och de och skolan hade ju redan gjort så mycket för Måns.   Den 2 mars 2004 var föräldrarna i 6F kallade till ett uppföljande möte. Från detta möte har uppenbarligen Torpskolan varken protokoll eller minnesanteckningar. Det hölls i personalrummet på övre våningen i skolan, och var synnerligen mangrant besökt. En grupp andra föräldrar i den klassen har efter Måns död krävt av rektor I att hon ska samla dessa föräldrar igen, men hon har vägrat.  Först den 30 juni 2005 skriver rektor K minnesanteckningar från detta möte, och dessa innehåller så många sakfel att det är svårt att känna igen sig. Samtliga föräldrar hade kallats, men rektor K minns att det bara var pojkarnas föräldrar. Anledningen till mötet skulle också vara att ”lärarna tyckte att främst pojkarna var oroliga, jobbiga och hade en otrevlig attityd”. Intressant är dock att hon minns ”att vi hade ingen aning om att Måns skulle må så dåligt och detta signalerade inte heller föräldrarna”. Varför minns hon varken Måns skolstrejk, knivhot, gruppvåld, krossad mobiltelefon och glasögon eller pappas ”aggressiva” brev och samtal?    På mötet var föräldrarna mycket upprörda efter att under veckan ha frågat sina barn om det vi berättat om Måns situation. Vi fick mängder av frågor, t ex: ”-Min dotter säger att dom har sprungit flera stycken och jagat Måns i korridoren, är det sant?” Vi behövde knappast svara, för alla kände nu till hur det var. En kollektiv vrede riktades mot skolledningen för att man hemlighöll så allvarliga uppgifter. ”–Nu har jag fått reda på att min grabb varit med och gjort detta, men varför i herrans namn har ni inte ringt hem tidigare så vi fått veta det?” var en av de många frågor som ställdes till rektor K och mobbningsteamet.  Tiden efter dessa möten var mycket oroliga för oss. Vi hade ju kört över Måns vilja att tysta ner hans utsatthet. Visserligen hade han tackat oss, men vi var mycket rädda för repressalier. Han bedyrade att det var bättre och verkade också något säkrare. Efter en dryg vecka ringde dock rektor I upp Måns pappa och meddelade att nu hade Måns också visat vad han kunde: han hade spottat en kamrat i ansiktet. När jag frågade vidare visade det sig att Måns för en gångs skull hunnit före klasskamraten S (Måns gamla värsta plågoande sedan 2:an. Nu tillagt förtydligande) ut på rasten till favoritplatsen på skateboardrampen. När S kom dit hade han blivit rasande och försökt dra ner Måns därifrån. När han inte lyckats, spottade han Måns rakt i ansiktet och då hade Måns spottat tillbaka!